Månadens bröllopsbild December 2002

Foto Milan Korostenski

Bröllopsdagen:

Äntligen var den stora dagen inne!

Trots alla goda föresatser att komma oss i säng i god tid kvällen innan hade vi jobbat och slitit hårt med att göra iordning festlokalen, laga den sista maten som gick att förbereda och köpa vinet, och inte ens kommit hem till lägenheten förrän vid 10-tiden på kvällen. Som tur var hade vi god hjälp av våra föräldrar och syskon, utan vilka det nog inte hade blivit något bröllop alls!
Men nu var det i alla fall vår bröllopsdag. Jag vaknade tidigt, och lät Anders få sin välbehövliga sovmorgon, medan jag drog på mig min nypressade blus och ett par shorts för att åka till frisören. Lite nervöst kändes det att köra bilen till frisören, och jag kunde inte låta bli att gråta en liten skvätt när jag lyssnade på folkvisan från Västerbotten, som just då spelades: "Att gifta sig är ingen brådska". Nej, men bråttom hade vi då inte haft - i sju år hade vi varit tillsammans, och var så säkra på att vi älskade varande som två människor över huvud taget kan vara! Frisören gjorde underverk med mitt halvlånga hår, flätade det, och satte fast min mormors knypplade krona. Tänk att jag äntligen skulle få ha den på mig!
Vi hade tidigt bestämt att vi skulle gifta oss i folkdräkt, med mycket folkmusik i kyrkan, och jag hade, tillsammans med två väninnor, sytt min egen Västerbottensdräkt. När jag kom hem från frisören stod Anders i hallen, nästan färdig med sin vackra Älvdalsdräkt. Jag klädde på mig och kämpade med hyskar och hakar, och lade en sista hand vid sminkningen. Det sista som skulle göras var att schalen skulle fästas fast med den vackra broschen jag hade fått av min mor. Till slut stod vi där klara, både Anders och jag. Jag hade varit så nervös att vi inte skulle se ut som brud och brudgum, utan den klassiska vita brudklänningen, men när jag såg oss i spegeln kände jag att det här var så rätt, och ingen vit klänning och frack i världen hade kunnat passa oss bättre än de kläder vi hade nu.
Så hämtade vi brudbuketten. Blommorna hade vi plockat själva, tillsammans med min mor och far, och Anders föräldrar hade kommit från Dalarna med en hel hink med blommor som de plockat på vägen ned till Uppsala. Jag visste ju hur blommorna hade sett ut, och jag visste vad jag önskade mig, men när jag fick se buketten var den faktiskt ännu finare än vad jag någonsin hade kunnat hoppas! Till och med mina älskade skogsnypon hade fått plats!
Vigseln i Gamla Uppsala kyrka var obeskrivlig. Jag var så lycklig, och ändå kunde jag inte hålla tårarna tillbaka vare sig när min far läste ur bibeln på malåbondska (min dialekt), eller när min goda väninna sjöng en av våra favoritfolkvisor från Dalarna. Två fiolspelare spelade in- och utgångsmarsch, och vi hade lyckats hitta en melodi från Lappland och en från Älvdalen (Älvdalens brudmarsch). Bättre kunde det bara inte vara!
Efter vigseln började vi med att bjuda på tårta i församlingshemmet, och de som var bjudna på själva festen fortsatte sedan till vackra Tensta bygdegård utanför Uppsala. Salen där vi satt var så vacker, dekorerad med rönnbär och ängsblommor, och med en underbar brudbåge. Kvällen blev lika lyckad som vigseln, många tal - alla bra till och med! - och sånger, och om vi fick önska mig den perfekta bröllopsdagen skulle vi inte ändra någonting!

Stina Anders